Ung i Ryssland

I februari i år reste jag och spenderade tre veckor i Sankt Petersburg, Ryssland. Resan är en del av ett intresse som jag har fördjupat mig i under mitt andra år på Sund som föddes under historietimmarna på gymnasiet där vi fick lära oss om tiden då Finland var en del av tsarriket Ryssland, om den ryska revolutionen och det kalla kriget. Det var där min föreställning om Ryssland som ett land med en alldeles speciell kultur och mentalitet tog form. Jag tyckte att det verkade finnas en slags mystik som var unik och som inte skulle gå att finna någon annanstans. Så när jag fick möjligheten att resa vart jag ville såg jag det som en chans att lära mig mer om ett land som både förbryllar och förundrar mig på samma gång.

Ryssland 1

Jag hade inget specifikt ämne eller projekt som jag visste att jag ville jobba med innan jag åkte, men mitt mål var att uppleva rysk kultur och lära mig om och av ryssarnas sätt att leva och tänka. Jag planlade inte mycket på förhand, men jag hade en idé om att jag ville fokusera på de unga i Ryssland. Genom en bekant hemma på Åland fick jag kontakt med Natasha som jobbar i en organisation som samarbetar med flera barnhem och stödjer föräldralösa barn som går i skola i Sankt Petersburgs omgivningar. Hon hjälpte mig bland annat att anordna ett besök på ett barnhem två timmar söderut i förortsstaden Nikolskij. Det var en intensiv dag där jag fick träffa både barnen, de anställda och direktören, som var en äldre man som var väldigt engagerad i frågan om situationen för föräldralösa. Han berättade att det finns runt 120.000 barn på bor på barnhem idag i Ryssland. Han pratade också om Putins önskan att stänga alla barnhem eftersom det kostar den ryska staten mycket pengar. Hans plan är att få alla barn i fosterhem, men undersökningar som VTSIOM (Rysslands statistiska byrå) gjort visar att väldigt få ryssar är positiva till adoption. Barnen som jag träffade var mellan 6 och 15 år. Medan vi gick rundvandring på skolan hade vi alltid ett följe av minst tio barn, de flesta pojkar. Flickorna var lite mer reserverade och jag fick uppfattningen att de får en väldigt traditionell uppfostran enligt de typiska könsrollerna, där flickor ska vara stilla och lyssna medan pojkarna ska höras och ta för sig. Det kändes inte som om varken de anställda eller barnen tyckte synd om sig själva, utan var stolta över vad de åstadkommer på barnhemmet med de resurser de har och att barnen blir omhändertagna. Det är en attityd som jag fick känslan av att genomsyrar det hela ryska samhället; denna härdade, hårda inställning och syn på livet som kan få ryssar att framstå som hårda och bryska, men som jag tycker visar värdighet och som inger respekt.

Bröllopsceremoni

I och med besöket på barnhemmet blev jag inbjuden till bröllopsceremonin till ett ungt par som båda hade vuxit upp på barnhemmet i Nikolskij. Alexandra var 19 år och gravid i sjunde månaden, och hennes man Sasha var 24 år och snickare. De var redan gifta statligt sedan augusti eftersom i Ryssland måste man alltid gifta sig statligt först, medan ceremonin i kyrkan är frivillig. Ceremonin tog ungefär en timme och bestod av mycket bön, symbolik och korstecken. Den ortodoxa kyrkan blir enligt undersökningar mer och mer populär bland ryssar, speciellt bland unga, och jag funderade på hur det kan komma sig. Kanske den utbredda korruptionen och det politiska kaoset efter Sovjetunionens fall har gjort att ungdomar har tappat tron på politiken och nu söker sig till kyrkan som symboliserar tradition och stabilitet.

Pengar betyder mycket i Ryssland och den osäkra ekonomin har gjort att unga känner pressen att hitta ett välbetalt jobb. Av dem jag mötte som var i min ålder hade de flesta jobb, ibland fler en ett. Jag blev väldigt imponerad över hur drivna och målmedvetna de var. När jag berättade om Sund och vad folkhögskola är vad det en del som inte förstod nyttan med att ”kasta bort” ett år (eller i mitt fall två) på något som inte leder till en karriär, medan andra tyckte det lät väldigt annorlunda och bra. Jag träffade en ung man på tjugofem som var utbildad jurist men jobbade som fastighetsmäklare och som hade stora ambitioner om att bli framgångsrik och tjäna mycket pengar. Han jobbade dessutom extra på kvällar och helger som taxichaufför. Han berättade att han bodde med sin familj i Sankt Petersburg men kände sig pressad till att flytta till Moskva och uttryckte att ”det är ju där de riktiga pengarna finns!”. Jag mötte också en ung kvinna som hette Polina som vill bli keramiker. Hon hade studerat och bott i Sverige ett år så vi kunde prata svenska med varandra. Att välja ett yrke som inte självklart innebär en stor inkomst är ganska ovanligt och blir ofta sett ned på berättade Polina, och att keramik och hantverk är någonting som få ryssar vill betala för. Därför funderar hon på att flytta till Sverige där marknaden är större. I Sankt Petersburg finns det flera subkulturer bland unga som består av ungdomar och unga vuxna som känner att de inte passar in i det pengafixerade ryska samhället, exempelvis konstnärer och musiker (som alltså inte vill bli framgångsrika klassiska komponister eller gå på Konstakademien). De som jag pratade med är trötta på Putins poltik, korruptionen och undermineringen av mänskliga rättigheter, och Pussy Riot nämndes förstås som ett färskt exempel på den hårda tonen mot regimkritiker.

Legg igjen en kommentar

Din e-postadresse vil ikke bli publisert. Obligatoriske felt er merket med *